Tysklands president (1984-1994) von Weizsäcker, om den onda tiden:

-Det finns ingen kollektiv skuld.
Ur detta följer sedan att det inte heller finns någon kollektiv frihet från skuld.

När man talar om trollen.

Jag vet att de flesta av er inte är intresserade, av världen i allmänhet eller Afrika i synnerhet.

Här är i alla fall en skitbra nybörjardokumentär om Darfur och Tchad: The Devil Came on Horseback
Den är lättillgänglig, gripande som fan och har fina bilder, så klicka och kolla innan den försvinner i internetbruset.

Det övergår mitt förstånd hur det kommer sig att vi inte gör någonting. Vad fan gör Carl Bildt? Vad gjorde oppositionen? Vad gör resten av världen? Konflikten i Tchad/Darfur är inte svår att förstå. Den är inte grå på något sätt. Det finns onda förövare och det finns offer, vi vet vad som händer och vi har sagt ”Aldrig igen”. Det är skitenkelt att lösa, med våld.

Varför skickar vi inte bara ner militären och skiter i vad FN som blockeras av Sudans kompisar Kina och Arabvärlden säger? Historien kommer att ge oss rätt. Ge mig ett par veckors militär träning så åker jag ner och dödar det där jävla packet själv. Jag pröjsar biljetten ur egen ficka. Seriöst alltså.

Pyttelilla Sverige kan med vår pyttelilla militära expeditionsstyrka stoppa ett folkmord och rädda hundratusentals liv inom tio dagar från det att beslutet är taget. Nej, just ja… Vi får ju inte lägga oss i andra länders inre angelägenheter. Fuck that!

Framtiden var mer närvarande i dåtiden.

Peace in our time.

Ett ord saknas i det svenska språket.

Trots att jag kanske är fördomsfull och inskränkt så gillar jag inte alltid att generalisera.

Jag söker ett ord för en viss typ av människor. De jag syftar på är oftast unga, ofta invandrare eller 2:a generationens invandrare men inte alltid, de bor nästan alltid i någon miljonprogramsförort, de stör mig på tunnelbanan och på bussen, på sommaren rånar vissa av dem de andra ungdomar på deras EU-mopeder, de är ofta högljudda och stökiga och de tycker att mobiltelefoner är statusprylar, och så vidare. Ja, ni fattar vilka jag syftar på.

Invandrargäng? De är ju inte alltid invandrare.

Ungdomar? Ja oftast är de ungdomar men alla ungdomar stämmer ju in på ovanstående beskrivning.

Kriminella ungdomar? Nja, jag tror inte att alla som beter sig som apor på tunnelbanan är kriminella. Tonåringar är helt enkelt dryga.

Ungdomsgäng? Ett moppegäng i Rättvik är också ett ungdomsgäng.

Förortsgäng? Ja alla fattar vad man menar när man säger förortsgäng men, gängen i Danderyd eller Enskede är ju egentligen också förortsgäng.

Det är märkligt att det inte finns någon vedertagen term för de här människorna som man ser varje dag. Kom nu inte och säg att du inte klumpar ihop människor på det här sättet och därför inte ser ett behov av ett samlingsbegrepp. Alla, åtminstone i storstäderna, kan plocka ut en grupp sådana här människor bland tusen andra men ingen vet vad de ska kallas.

Åttatusen miljarder.

Aftonbladet kör för en gångs skull en semiintressant artikelserie om bistånd.

Det intressanta är inte ämnet i sig, det är att man faktiskt vågar sig på att vara lite kritisk trots den obekväma sanningen som uppenbaras för de blinda. De senaste 40 åren har enbart Afrika erhållit astronomiska 8000 miljarder i bistånd. Siffran är ju helt absurd och i skuggan av den svarta kontinentens fortsatta problem är den bokstavligt talat helt oförståelig.

Jag har tidigare nämnt något om det obehagliga i 1%-målet och nu verkar det faktiskt som att opinionsbildarna så väl som de styrande börjar få upp ögonen för det. När till och med Aftonbladet börjar kika under stenen dröjer det nog inte länge innan det har avskaffats. Ju förr desto bättre.

Enbart Sverige har till enbart Tanzania gett 29 miljarder kronor. Har Tanzania utvecklats nämnvärt? Nja. Har vi kastat 29 miljarder i sjön? Nja. Visst finns det exempel på hur enskilda byar har fått rent vatten och skolor som tack vare svenskt bistånd har fåt pennor att skriva med. Om man skulle följa varje skänkt krona under några år skulle man dock se att den stora merparten i slutänden har gått till personer och ändamål som det svenska folket aldrig någonsin skulle ställa upp för. De pengar som gör nytta äts med råge upp av de som gör skada. Vårt bistånd SKADAR alltså mer än det hjälper.

Vad ska vi göra då? Ska vi riva handelshindren, slopa biståndet och låta afrika sköta sig självt? Ptja, det är en lösning som man från liberalt håll ofta hör. De ser likt de socialistiska biståndsivrarna, Afrika och afrikaner som en homogen enhet, eller i bästa fall flera mindre. Man bortser på något mystiskt sätt från de enskilda människornas situation och tänker på något ännu mer mystiskt sätt, att så länge afrikaner dödar afrikaner är det lite synd om dem men inte tillräckligt. Att det skulle vara ”deras” rätt att förtrycka och tortera ”deras eget” folk. Att det är den vita europeiska mannens fel att afrikaner mördar varandra. Det dåliga samvetet för ingenting spökar igen.

Om man tog 8000 miljarder och la dem på en civil och en militär expeditionsstyrka skulle man kunna sätta stora delar av Afrika under tvångsförvaltning i stort sett för alltid. En ny kolonialism alltså.

Den tidigare kolonialismen var ju inte bra, som vi alla vet. Jag menar att den drevs av rent giriga skäl och i en tid då rastänkandet sågs som något självklart. Vi lever i en annan tid nu, en tid där humanismen och männsikovärdet har vunnit över ideologierna. Jag menar att Sverige för 29 miljarder kronor redan om ett par år skulle kunna ockupera Tanzania under en lång tid och göra det till en drägligare plats för männsikorna att leva i än det är i dagsläget. Är det inte det som räknas? Nej just ja, vi styrs ju fortfarande av ideologier och ett kulturrelativistiskt ”hänsynstagande” som gör att vi inte kan se de enskilda människorna.

Vi har tiotusen personer som arbetar inom biståndssektorn i Sverige. Kan vi inte sätta vapen i händerna på åtminstone dem och låta dom göra något som verkligen hjälper de förtryckta. Det vore bistånd det.

Euforisk skadeglädje på internet.

Igår kväll satt jag och slösurfade på Flashback när plötsligt någon som kallade sig Vuxna Förbannade Hackare postade ett inlägg. Vad som sedan följde går till svensk internethistoria.

Gruppen eller personen som kallar sig Vuxna Förbannade Hackare (i fortsättningen refererat till som VFH) postade ett ”pressmeddelande” på datorsäkerhetsforumet. Det gick i stora drag ut på att VFH är trött på kvällstidningsjournalistik och dokusåpor, följt av en öppen väg in i Aftonbladets mailsystem, över 1000 mailkonton publicerades.

Forumet Flashback är bland mycket annat en stor samlingsplats för människor som hatar Aftonbladet och inom bara några minuter strömmade användarna in i tidningsredaktionens hjärta. Därifrån var det såklart enkelt att bl.a. ta sig vidare in i ”kvällstidningsjournalisternas” facebook- och youtube-konton och lyckan var total. Förutom en hel del vanlig skadegörelse och pubertala skämt snaskades det i hemligheter.

Säga vad man vill om tilltaget men med tanke på den avsky som jag och många fler känner mot kvällstidningarna så är resultatet inte direkt överraskande. Att den här genomruttna samhällsinstitutionen inte har råkat ut för fler ”militanta” aktioner är inte bara förvånande, det är ett bevis för att de har lyckats i sitt korrumperande av våra intellekt. Det finns militanta organisationer som attackerar stadsjeepar men ingen som attackerar kvällspressen. Hur sjukt är inte det egentligen?

Det här hacket eller vad det kallas måste vara ett av de allvarligaste hittills i Sverige. Tänk hur många nervösa tipsare, politiker, militärer, gangstrar, poliser och alldeles vanliga svennebananer som nu biter sina naglar och undrar över vad som har spridits för vinden. Jag hoppas och tror att hackarna inte publicerar sånt som rör vanliga stackars människor. Jag hoppas däremot att journalistpacket behandlas skoningslöst utan pardon och att viktiga samhällsfunktionärer drar sig för att samarbeta med Aftonbladet. Det finns andra seriösare medier att använda sig av i fortsättningen.

Nato.

Som jag tidigare har nämnt finns en stor diskrepans mellan våra politikers förhållningssätt till vissa frågor och hur samhällsdebatten går.

Sverige kommer inte att förbehålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba en annan EU-medlemsstat eller ett annat nordiskt land.

Ovanstående är en formulering ur försvarsberedningen som presenterades idag. Det här innebär alltså att vi utan krav på motprestation åtar oss att försvara samtliga Nato-länder utom Turkiet, USA och Canada vid ett militärt angrepp. Vi har med andra ord en officell hållning som lyder: Vi försvarar er men ni behöver inte försvara oss.

Varför är frågan om ett Natomedlemskap samma sak som politiskt självmord i Sverige? Jo, för att samhällsdebatten är helt verklighetsfrånvänd. Våra politiska partier (samtliga utom Vänsterpartiet) lever i en realpolitisk verklighet och står bakom försvarsberedningens förslag medan samhällsdebatten och därmed folkbildningen styrs av proggjournalisterna. Det är min fasta övertygelse att svenskarna är ett pragmatiskt folk och om vi bara erbjuds ett faktaunderlag fritt från journalistiska vanföreställningar om vad folket är kapabelt att förstå så skulle alliansfriheten sedan länge vara skrotad. Nu tvingas våra politiker smyga oss in bakvägen i ja, t.ex. försvarsallianser.

Samhällsdebattens vanföreställningar leder ju i ett längre perspektiv oundvikligt till att folket också bär dessa vanföreställningar. Det finns otaliga exempel på hur politikerna är överens om en sak och samhällsdebatten om en annan. Det är givetvis båda lägrens skyldighet att försöka vinna dragkampen om folket. I Sverige är dock samhällsdebattörernas läger så starkt att politikerna inte ens vågar försöka. Det är därför vi saknar visioner i svensk politik. Det är därför folket gång på gång behöver luras in i framtiden.

Praktisk historierevisionism.

Den slutgiltiga lösningen.

Annapoliskonferensen:

Ingen har väl missat att det är säsongsstart för såpan om Mellanöstern, denna eviga favoritserie för journalister, politiker och intellektuella. Vi som har hängt med i såpan ett tag vet ungefär vad som händer. Först rapporterar media i positiva tongångar, sedan i moll. Det är själva grunden i den dramaturgiska uppbyggnaden.

Positiva tongångar:

Möjlig fred mellan Israel och Syrien:  Syrien har fått börja ge upp ambitionerna på att vara en maktfaktor i området och detta kan leda till fred. De gamla sovjetiska vapnen som en gång gjorde att Baathisterna i Damaskus kunde utöva inflytande på omgivningen duger inte längre till annat än att knappt utöva inflytande på den egna befolkningen.

Oavsett vad USA eller Israel tidigare har låtit påskina så är Assad ett kort att satsa på, det vet alla. Alternativet till Baathisterna är en islamistisk stat i kaos och det vill ingen annan än de mest cyniska hökarna i Washington och Jerusalem (och givetvis islamisterna själva) ha. Ett Syrien tillräckligt svagt för att inte sätta skräck i omgivningen men tillräckligt starkt för att hålla fittsnidarna och bögstenarna på plats kan alltså leda till en evig fred med Israel. Jag kan till och med tänka mig att Israel så småningom gör avkall på Golanhöjderna då dessa har spelat ut sin roll som militärstrategiskt viktiga. Man lobbar inte granater från bergstoppar längre. En färskvattengaranti borde man kunna ordna så snart ett seriöst fredsavtal skrivs under.

Ett klartecken för en tvåstatslösning: En överenskommelse om att en tvåstatlösning accepteras och är den väg som ska gås ”skrivs” under av ALLA parter.

Hamas avradikaliseras: Tvärt emot vad svensk media rapporterar har Hamas attacker från Gaza i stort sett upphört sedan de vann valet. Attackerna fortsätter givetvis men nu är det Islamiska Jihad som står för dem. I retoriken är de fortfarande precis lika världsfrånvända, människofientliga och fascistiska som tidigare. Att de tillfälligt har upphört med attackerna mot Israel skulle dock med en stor portion optimism i framtiden kunna leda till att de går igenom samma process som PLO – Fatah.

Den heta potatisen -Flyktingarnas rätt att återvända, svalnar: Ingen, och jag menar ingen tror på fullaste allvar att flyktingarna någonsin kommer att få återvända till det som idag är Israel. De sista håller på att dö ut av ålderdom och det är bra för fredsprocessen. Deras ättlingar kommer att erbjudas medborgarskap av Palestina, med lite tur någon arabgranne och givetvis av världens samvete; Sverige. Men ALDRIG av Israel. Ju förr omvärlden slutar låtsas som att det skulle vara ett realistiskt alternativ desto lättare går fredsarbetet. Jag ser tydliga tecken på att man slutar låtsas.

Den starkes rätt: Det här är ingen idé som är särskilt populärt i Sverige men faktum är att nu när Israel fullständigt dominerar ekonomiskt och framförallt militärt finns en chans att de agerar lite oportunistiskt och gör slut på problemen. De kan ta en karta och säga – Det här vårt, resten skiter vi! Sedan sätta taggarna utåt och uthärda den shitstorm som blåser in från omvärlden tills den bedarrar.

Moll:

Arabvärlden radikaliseras: Tvärt emot vad som hände med PLO är Hamas med flera inte lika uteslutande beroende av vad som händer i den direkta omgivningen och i relationen med Israel. PLO var en nationalistisk kamporganisation som slogs för PALESTINIERNAS sak. Hamas är en religiös kamporganisation som på blodigt allvar slåss för TOMTAR och TROLLS skull. De påverkas i högre grad av vad som händer i t.ex. Irak och Pakistan och hela resten av den konspiratoriska muslimska världen.

De senaste 20 åren har arabvärlden radikaliserats enormt mycket och efter 9/11 har det accelererat till en global upploppsliknande nivå. För 20 år sedan var en arab något exotiskt som flirtade med svenska medelålders kvinnor på deras semester i Tunisien. Nu är en arab en man som kallar samma kvinna för hora och tvingar sina ”egna” kvinnor att bära burka. Libaneser och Palestinier var mellanösterns västerlänningar för inte alls länge sedan. Det är svårt att föreställa sig nu.

Ett klartecken för en tvåstatslösning är ingen lösning: Det är svårt att se hur en tvåstatslösning efter dagens tänkta modell skulle kunna fungera. Ett Israel och ett Palestina bestående av Västbanken och Gazaremsan med Jerusalem som en delad huvudstad. Man pratar seriöst om någon slags tunnel eller korridor mellan Gaza och Västbanken för att sammanbinda territorierna och ge dem något uns av hopp till en livskraftig stat. Redan nu, medan det endast är en enstatslösning ser vi tecken på något som liknar en trestatslösning. Ett Israel, ett Västbanken och ett Gaza med Jerusalem som huvudstad för enbart Israel.

Iran skaffar kärnvapen: Om vissa ser Israel som en aggressiv aktör nu är det inget mot den rabiessmittade hund de kommer att vara om Iran skaffar kärnvapen. Eller Iran kommer inte att skaffa kärnvapen. Det händer helt enkelt inte.

Samanfattningsvis:  Såpan fortsätter.