Grundkurs i politik.

När man talar om trollen.

Jag vet att de flesta av er inte är intresserade, av världen i allmänhet eller Afrika i synnerhet.

Här är i alla fall en skitbra nybörjardokumentär om Darfur och Tchad: The Devil Came on Horseback
Den är lättillgänglig, gripande som fan och har fina bilder, så klicka och kolla innan den försvinner i internetbruset.

Det övergår mitt förstånd hur det kommer sig att vi inte gör någonting. Vad fan gör Carl Bildt? Vad gjorde oppositionen? Vad gör resten av världen? Konflikten i Tchad/Darfur är inte svår att förstå. Den är inte grå på något sätt. Det finns onda förövare och det finns offer, vi vet vad som händer och vi har sagt ”Aldrig igen”. Det är skitenkelt att lösa, med våld.

Varför skickar vi inte bara ner militären och skiter i vad FN som blockeras av Sudans kompisar Kina och Arabvärlden säger? Historien kommer att ge oss rätt. Ge mig ett par veckors militär träning så åker jag ner och dödar det där jävla packet själv. Jag pröjsar biljetten ur egen ficka. Seriöst alltså.

Pyttelilla Sverige kan med vår pyttelilla militära expeditionsstyrka stoppa ett folkmord och rädda hundratusentals liv inom tio dagar från det att beslutet är taget. Nej, just ja… Vi får ju inte lägga oss i andra länders inre angelägenheter. Fuck that!

Peace in our time.

Åttatusen miljarder.

Aftonbladet kör för en gångs skull en semiintressant artikelserie om bistånd.

Det intressanta är inte ämnet i sig, det är att man faktiskt vågar sig på att vara lite kritisk trots den obekväma sanningen som uppenbaras för de blinda. De senaste 40 åren har enbart Afrika erhållit astronomiska 8000 miljarder i bistånd. Siffran är ju helt absurd och i skuggan av den svarta kontinentens fortsatta problem är den bokstavligt talat helt oförståelig.

Jag har tidigare nämnt något om det obehagliga i 1%-målet och nu verkar det faktiskt som att opinionsbildarna så väl som de styrande börjar få upp ögonen för det. När till och med Aftonbladet börjar kika under stenen dröjer det nog inte länge innan det har avskaffats. Ju förr desto bättre.

Enbart Sverige har till enbart Tanzania gett 29 miljarder kronor. Har Tanzania utvecklats nämnvärt? Nja. Har vi kastat 29 miljarder i sjön? Nja. Visst finns det exempel på hur enskilda byar har fått rent vatten och skolor som tack vare svenskt bistånd har fåt pennor att skriva med. Om man skulle följa varje skänkt krona under några år skulle man dock se att den stora merparten i slutänden har gått till personer och ändamål som det svenska folket aldrig någonsin skulle ställa upp för. De pengar som gör nytta äts med råge upp av de som gör skada. Vårt bistånd SKADAR alltså mer än det hjälper.

Vad ska vi göra då? Ska vi riva handelshindren, slopa biståndet och låta afrika sköta sig självt? Ptja, det är en lösning som man från liberalt håll ofta hör. De ser likt de socialistiska biståndsivrarna, Afrika och afrikaner som en homogen enhet, eller i bästa fall flera mindre. Man bortser på något mystiskt sätt från de enskilda människornas situation och tänker på något ännu mer mystiskt sätt, att så länge afrikaner dödar afrikaner är det lite synd om dem men inte tillräckligt. Att det skulle vara ”deras” rätt att förtrycka och tortera ”deras eget” folk. Att det är den vita europeiska mannens fel att afrikaner mördar varandra. Det dåliga samvetet för ingenting spökar igen.

Om man tog 8000 miljarder och la dem på en civil och en militär expeditionsstyrka skulle man kunna sätta stora delar av Afrika under tvångsförvaltning i stort sett för alltid. En ny kolonialism alltså.

Den tidigare kolonialismen var ju inte bra, som vi alla vet. Jag menar att den drevs av rent giriga skäl och i en tid då rastänkandet sågs som något självklart. Vi lever i en annan tid nu, en tid där humanismen och männsikovärdet har vunnit över ideologierna. Jag menar att Sverige för 29 miljarder kronor redan om ett par år skulle kunna ockupera Tanzania under en lång tid och göra det till en drägligare plats för männsikorna att leva i än det är i dagsläget. Är det inte det som räknas? Nej just ja, vi styrs ju fortfarande av ideologier och ett kulturrelativistiskt ”hänsynstagande” som gör att vi inte kan se de enskilda människorna.

Vi har tiotusen personer som arbetar inom biståndssektorn i Sverige. Kan vi inte sätta vapen i händerna på åtminstone dem och låta dom göra något som verkligen hjälper de förtryckta. Det vore bistånd det.

Bild från valet i Kenya.

Axis of goodness.

– Som jag ser det utnämnde Mugabe i själva verket hedersvakten för mänskliga rättigheter, sade Reinfeldt.

Va? Tog Reinfeldt ton i utrikespolitiken? - Det var utomordentligt hedrande att få ingå i en krets som står upp för mänskliga rättigheter och demokrati. Ja det gjorde han banne mig. Låtom oss bedja att denna framgång ger honom självförtroendet som krävs för att vara statsmannamässig även i fortsättningen.

Mugabe kallade alltså Sverige, Tyskland, Nederländerna och Danmark för ”de fyras gäng” vilket han anser går in extra hårt för att svärta ner Zimbabwe.

Reinfeldt visar att han trots allt har ballar och svarar Mugabe med ovanstående träffsäkra och något sarkastiskt uttalande. Att vår statsminister själv är 1/32 delar cirkusneger gjorde det naturligtvis mycket enklare men låt oss hoppas att han kan stå upp även vid andra tillfällen.

Partipiska.

Enligt valresultatet röstade 99,3 % av tjetjenerna på putins stödparti Enade Ryssland.

70% hade kallats för fusk, 51% hade också kallats för fusk. 99,3 % är ett hånfullt långfinger mot mig personligen.

Nato.

Som jag tidigare har nämnt finns en stor diskrepans mellan våra politikers förhållningssätt till vissa frågor och hur samhällsdebatten går.

Sverige kommer inte att förbehålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba en annan EU-medlemsstat eller ett annat nordiskt land.

Ovanstående är en formulering ur försvarsberedningen som presenterades idag. Det här innebär alltså att vi utan krav på motprestation åtar oss att försvara samtliga Nato-länder utom Turkiet, USA och Canada vid ett militärt angrepp. Vi har med andra ord en officell hållning som lyder: Vi försvarar er men ni behöver inte försvara oss.

Varför är frågan om ett Natomedlemskap samma sak som politiskt självmord i Sverige? Jo, för att samhällsdebatten är helt verklighetsfrånvänd. Våra politiska partier (samtliga utom Vänsterpartiet) lever i en realpolitisk verklighet och står bakom försvarsberedningens förslag medan samhällsdebatten och därmed folkbildningen styrs av proggjournalisterna. Det är min fasta övertygelse att svenskarna är ett pragmatiskt folk och om vi bara erbjuds ett faktaunderlag fritt från journalistiska vanföreställningar om vad folket är kapabelt att förstå så skulle alliansfriheten sedan länge vara skrotad. Nu tvingas våra politiker smyga oss in bakvägen i ja, t.ex. försvarsallianser.

Samhällsdebattens vanföreställningar leder ju i ett längre perspektiv oundvikligt till att folket också bär dessa vanföreställningar. Det finns otaliga exempel på hur politikerna är överens om en sak och samhällsdebatten om en annan. Det är givetvis båda lägrens skyldighet att försöka vinna dragkampen om folket. I Sverige är dock samhällsdebattörernas läger så starkt att politikerna inte ens vågar försöka. Det är därför vi saknar visioner i svensk politik. Det är därför folket gång på gång behöver luras in i framtiden.

Vi ÄR bättre än de andra.

Jag har länge haft en molande känsla av att kulturrelativismen är en av samhällsdebattens största knutar. Jag tänkte lösa den åt oss.

På det nationella såväl som på det internationella planet har förespråkarna av nämnda samvetslära under decennier satt käppar i hjulen för välstånd och utveckling. Kulturrelativismen kan ses som en slags motreaktion på den gamla kolonialismen och de mer eller mindre rasistiska idéerna som dominerade för snart hundra år sedan.

Problemet med motreaktioner är att de ofta träffar snett, med ett stolpskott som följd. Det är dock trots allt ett skott och i de grumliga röda vatten dessa relativister simmar i ses det som bra nog. De ligger nu under med 8-0 men fortsätter stoiskt att framhålla stolpskotten som lika mycket värda. Efter matchen samlas de på Carmen för en öl och firar skottstatistiken som visar att de sköt mest. – Mål är inte allt som räknas, säger de.

Jo, när det handlar om fotboll och samhällsbyggande är faktiskt mål det som räknas, inte mål som i slutpunkt eller famtid, mål som i att träffa rätt. Det dör och förtrycks miljoner männsikor världen över i onödan just på grund av kulturrelativismen.

I vår kultur är vi rationella. I många andra kulturer låter man t.ex. tro gå före. I väst är till och med gud hyggligt rationell.

I vår kultur är vi självritiska. Det som nu har kommit att bli västvärlden har begått otaliga brott och ogärningar genom tiderna. Vi skäms för det och tar lärdom. I många andra kulturer försvaras även de mest vidriga illgärningar med historierevisionism som sköld och svärd.

I vår kulur är vi sanningssökande. Sanningen ses här som ett mål i sig själv och vi behöver inte ha ett syfte med att söka den. I många andra kulurer kan inte den vetenskapliga sanningen accepteras om den strider mot t.ex. religiösa dogmer.

I vår kultur är samhällena sekulära. Att kyrkan och samhället separeras från varandra är för oss självklart. I en del andra kulturer råder motsatsen. Tydligaste och mest extrema exemplet är den islamska kulturen.

I vår kultur tillämpas ”rule of law” (översättning?). Lagarna styr men lagarna bestäms av folket. Existerar det ens i någon annan kultur än den västerländska demokratiska?

I vår kultur eftersträvas likhet inför lagen. I många andra kulturer är motsatsen det självklara. Den islamska är den mest utbredda, där man gör åtskillnad mellan muslimer och ickemuslimer, mellan kvinnor och män, med mera.

I vår kultur råder åsiktsfrihet och i stort sett yttrandefrihet. Det existerar sannolikt även i en del andra små kulturer om än inte till närmelsevis så fast förankrat som hos oss.

I vår kultur eftersträvas de mänskliga rättigheterna. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 är för oss redan en central del i vår freds- och konflikthantering. I många andra kulturer ses den bara som ett byrokratiskt hinder.

I vår kultur eftersträvas en liberal demokrati. Alla etniska, religiösa och sexuella minoriteter åtnjuter samma rättigheter som majoriteten. Det mina damer och herrar, det föraktas över i stort sett hela planeten förutom i just vår överlägsna kultursfär.

Det är dags att återupprätta kulturimperialismens rykte.

Bevingade ord.

- Yttrandefriheten ska gälla så länge det framförda budskapet inte går emot partilinjen.

/Yilmaz Kerimo (S), 21 augusti 2007.