Som jag tidigare har nämnt finns en stor diskrepans mellan våra politikers förhållningssätt till vissa frågor och hur samhällsdebatten går.
Sverige kommer inte att förbehålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba en annan EU-medlemsstat eller ett annat nordiskt land.
Ovanstående är en formulering ur försvarsberedningen som presenterades idag. Det här innebär alltså att vi utan krav på motprestation åtar oss att försvara samtliga Nato-länder utom Turkiet, USA och Canada vid ett militärt angrepp. Vi har med andra ord en officell hållning som lyder: Vi försvarar er men ni behöver inte försvara oss.
Varför är frågan om ett Natomedlemskap samma sak som politiskt självmord i Sverige? Jo, för att samhällsdebatten är helt verklighetsfrånvänd. Våra politiska partier (samtliga utom Vänsterpartiet) lever i en realpolitisk verklighet och står bakom försvarsberedningens förslag medan samhällsdebatten och därmed folkbildningen styrs av proggjournalisterna. Det är min fasta övertygelse att svenskarna är ett pragmatiskt folk och om vi bara erbjuds ett faktaunderlag fritt från journalistiska vanföreställningar om vad folket är kapabelt att förstå så skulle alliansfriheten sedan länge vara skrotad. Nu tvingas våra politiker smyga oss in bakvägen i ja, t.ex. försvarsallianser.
Samhällsdebattens vanföreställningar leder ju i ett längre perspektiv oundvikligt till att folket också bär dessa vanföreställningar. Det finns otaliga exempel på hur politikerna är överens om en sak och samhällsdebatten om en annan. Det är givetvis båda lägrens skyldighet att försöka vinna dragkampen om folket. I Sverige är dock samhällsdebattörernas läger så starkt att politikerna inte ens vågar försöka. Det är därför vi saknar visioner i svensk politik. Det är därför folket gång på gång behöver luras in i framtiden.
