De döda fiskarnas adel.

I onsdags togs ett riksdagsbelut om att skicka ett skyttekompani om ca. 200 soldater till Tcad.

Media har börjat få upp ögonen för sveriges militära insatser utomlands, gott så. Dock letar de febrilt efter infallsvinklar som passar in i deras grumliga tanke- och idéklimat. Exempel på det är Gustav Fridolins Kalla fakta-reportage från i våras om den svenska Afghanistanstyrkan, ett reportage där han försökte skapa en skandal av att svenskarna hade varit i strid och dödat en lokal maffialedare/krigsherre. Ett annat exempel är Sveriges radios program Konflikt som i söndags ägnade en timme åt det klyschiga ämnet; Är våra svenska pojkar och flickor beredda på att de kan råka döda någon?

Psykologiska förberedelser ÄR viktiga men fokus för dem måste vara vanlig krishantering, inte politiskt tillrättalagd programering som har till syfte att göra rödvinssippande kultursideskribenter av våra hjältar. Våra soldater ska vara förberedda för världen, inte för rädda för Gustav Fridolin.

Sverige kan om bara några veckor ha uppåt 4000 soldater i aktiv utlandstjänst. Det är ett riktigt ansenligt antal även i ett internationellt perspektiv. Jag har faktiskt svårt att erinra mig någon motsvarighet i världen, förutom direkt krigförande länder som t.ex. USA eller Storbrittanien.

Det här gör mig stolt och glad. Äntligen kan vi göra något riktigt gott för den här planeten, förutom genom ord och diplomati. Sverige har sedan Dag Hammarskjölds tid hållt en relativt hög internationell profil men har tenderat att snacka mycket och göra lite.

Jag är inte det minsta orolig för att våra höga militärer eller politiker skulle ge marchorder om moraliskt tveksamma insatser. Under 50 år har vi skaffat oss en enorm erfarenhet av beslutsprocessen som leder fram till detta och inte en enda gång har vi ens vart nära att trampa i klaveret.

Jag är skitglad över att styret, oavsett vem som sitter vid rodret, genomgående har haft ballarna som krävs för att uträtta sanna hjältedåd.

Jag är dock mycket orolig för samhällsdebatten. Samtidigt som vi har makalöst kompetenta beslutsfattare i de här frågorna har vi sanslöst inkompetenta samhällsdebattörer inom samma område. Vi har i själva verket ingen debatt alls om detta. Debatten drivs av kultursidorna, SVT och frilansande politiker så som Gudrun, Gustav eller Göran Greider. En sida, en härskande idé. Är vi redo för deras drev? Vad händer när våra soldater faktiskt krigar och dödar människor, säkerligen även några oskyldiga civila? Vad händer när vi tillfälligt allierar oss med länder som för omoraliska krig på andra håll, t.ex. USA och dess kontraproduktiva krig i Irak.

Som sagt är jag övertygad om att beslutsfattarna lever i en realpolitisk värld men våra kanske mest inflytelserika makthavare; medierna och ovan nämnda frilansare lever väldigt långt ifrån den. Det här vore ju såklart inget problem om tabloidpressen vore en isolerad sfär som sågs som t.ex. enbart underhållning.

I Sverige är samhällsdebatten så underutvecklad att det bara finns en enda, och denna enda är i sin tur så underutvecklad att den desperat väver ihop allt som händer i en och samma trasmatta för att över huvud taget finna existensberättigande. Rent skvaller kan på fullaste allvar debatteras i veckor på kultursidorna utifrån något slags påhittat samhällsperspektiv. Den här debatten drivs av ovan nämnda institutioner tills den rullar av sin egen kraft och slutligen leder fram till att huvuden rullar. Vem vågar yttra kontroversiella åsikter eller ta svåra beslut i ett sådant klimat? Svaret är ingen och det har gjort Sverige till ett intellektuellt U-land och ett politiskt korrekt elitsamhälle. Vår tids adel är de som skriker högst att de följer strömmen. Ett samhälle styrt av döda fiskar.