Hur mycket jag än försöker förstå den pågående debatten om ensamståndes rätt till insemination lyckas jag inte.
Det blir så där för mig ibland. Jag vet inte om det beror på att jag är så insnöad i mina åsikter eller om det bara beror på ett bristande intellekt. Kombinationen känns ju inte smickrande men är också ett möjligt svar.
Min ståndpunkt i frågan är klar. Självklart ska ensamstående kvinnor få rätten att inseminera. Precis som både män och kvinnor ska få adoptera, köpa sexuella tjänster, sälja sexuella tjänster och knulla med vem fan de vill hur som helst. Tanken grundar sig dels i att samhället inte ska lägga sig i individers sexualliv eller familjeliv, förutom det som kan regleras med annan befintlig lagstiftning, men även i att det tröttsamma argumentet att barnens bästa ska gå först inte håller. Det skulle inte bli många barn gjorda om de uteslutande skulle göras för barnets bästa. Adoptera ungjävlar från Afrika då om ni är så måna om barnen. Ytterst få föräldrar bildar familj med tanken på något annat än rent egoistiska skäl och varför inte erkänna det genom att släppa familjebildandet fritt? Ta bort argumentet om barnens bästa och korthuset faller.
Att sedan samhället skulle gå in och subventionera inseminationerna är väl vad jag vet inte aktuellt och har således inget i debatten att göra. Det är en helt annan fråga och ägnas nog inget större intresse utanför Vänsterpartiets huvudkontor, och i bloggvärlden.
Jag finner det helt onödigt att utveckla min ståndpunkt mer än så här då resten av debatten bara är någon slags kukmätartävling i argumentationsteknik. Voff!
Publicerat av hundlivet
Publicerat av hundlivet
Publicerat av hundlivet 

